I veckan har båda morgontidningarna haft varsin längre artikel om läget i vården. Dagens Nyheter går igenom vårdplatsbeståndet (29/6) medan Svenska Dagbladet skriver om väntetider och produktivitet – och om vårdplatser (30/6).

Båda artiklarna lyfter angelägna aspekter av en viktig fråga, men jag ser ett behov av att nyansera den bild som artiklarna gemensamt målar upp, en aning.

Först och främst: ja, Sverige har få vårdplatser jämfört med de flesta OECD-länder, och det är ett reellt bekymmer på flera håll. Vårdpersonal tvingas ägna dyrbar tid åt att leta eller ”trolla fram” platser. Utlokaliseringar och överbeläggningar blir oundvikliga konsekvenser, som drabbar patienter.

Det är dock inte de fysiska platserna, bäddar och rum, som saknas – utan personalen som ska bemanna dem.

Detta är något som alla regioner är medvetna om. Regionerna arbetar för att stärka arbetsmiljön för vårdpersonalen och på så vis öka tillgången till vårdplatser – genom att få in fler händer i vården. Det gemensamma avtalet för bemanningspersonal i vården, som minskat kostnaderna och gjort att många regioner kunnat fastanställa fler medarbetare, är ett led i detta. Fungerande samverkan mellan kommunerna och regionerna gör dessutom att färdigvårdade patienter kan skrivas ut från sjukhus, vilket gynnar både patienten och frigör platser. Denna samverkan fungerar dock alltjämt olika bra i landet, ska sägas.

Vårdplatsfrågan är komplex. Sjukhusens vårdplatser är en del av hela hälso- och sjukvårdssystemet, och själva antalet säger mindre om läget i vården än vad man kan tro. Antalet sjukhusplatser kompenseras dessutom till viss del genom den jämförelsevis stora kapacitet som finns i den kommunala vården och omsorgen i Sverige.

Framförallt har vårdbehoven förändrats de senaste decennierna, i takt med att vi fått nya, mer effektiva behandlingsmetoder, nya arbetssätt och en sjukvård som arbetar mer förebyggande.

Vägen framåt är således att klara vårduppdraget med färre vårdplatser.

Fortsätter utvecklingen på samma sätt som den gjort de senaste åren, vilket det finns alla skäl att förutsätta, kommer enligt Socialstyrelsen behovet av vårdplatser att fortsätta minska, trots att den äldre delen av befolkningen ökar.

Vägen framåt är således att klara vårduppdraget med färre vårdplatser. Region Halland visar att den vägen redan går att beträda; Mellan 2015 och 2019 minskade regionens sjukhus medvetet antalet vårdplatser med närmare 20 procent, för att frigöra resurser till vård utanför slutenvårdsavdelningarna. Samtidigt lyckades regionen minska sjukhusets beläggningsgrad. Region Halland har i dag lägst antal vårdplatser per invånare i Sverige, och är samtidigt en av tre regioner med lägst andel överbeläggningar och utlokaliseringar.

Om Halland i stället ensidigt fokuserat på att maximera antalet vårdplatser, hade deras framgångsrika resultat sannolikt inte uppnåtts.

Därför är det olyckligt att regeringen valt att dela ut pengar till regioner som lyckas öka antalet vårdplatser – en satsning som inte bara haft begränsad effekt, enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys – utan riktar in sig på en separat del av vårdkedjan och riskerar att hämma den utveckling som pågår inom ramen för nära vård-omställningen och för att stärka primärvården. Det vore önskvärt om regeringens fokus i stället låg på kompetensförsörjningen i vården, som ju är en statlig uppgift och, som sagt, en förutsättning för att komma till rätta med vårdplatsbristen.

Enligt Socialstyrelsen har antalet slutenvårdsplatser på sjukhus ökat sista året. Det är förstås positivt. Men även om arbetet att ha ett adekvat antal tillgängliga vårdplatser behöver fortsätta, så tror jag att regionerna samtidigt gör klokt i att fortsätta lägga resurser på mer egenvård, vård i hemmet och förebyggande hälsoarbete. Samt fortsätta minimera den så kallade lågvärdevården, det vill säga ingrepp med låg eller ingen patientnytta, för att frigöra värdefulla resurser.