Staten måste förtydliga lagen och säkra hur övergången ska gå till, skriver debattörer från SKR, Vision, Akademikerförbundet SSR och Föreningen Sveriges socialchefer.

Efter år av väntan har regeringen äntligen aviserat att samsjuklighetsreformen ska bli av. För människor som länge kämpat i gränslandet mellan insatser från psykiatrin, primärvården och socialtjänsten är det en efterlängtad signal om en sammanhållen vård för välfärdens mest utsatta grupper. Men i stället för trygghet väcker lagförslaget tyvärr nya farhågor.

Vi som företräder Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), fackförbunden Vision och Akademikerförbundet SSR samt Föreningen Sveriges socialchefer (FSS) kräver att staten förtydligar lagen och säkrar hur övergången ska gå till för att förändringen ska kunna äga rum.

En man som försöker bli av med ett alkoholberoende kan i dag bollas mellan kommunens öppenvård och regionens vård. En kvinna med psykisk ohälsa som fastnat i ett skadligt bruk av läkemedel kan få höra att hon först måste ordna sådant som boende, ekonomi och vardagsstruktur – innan hon får den behandling hon faktiskt kom för att få. Det var därför samsjuklighetsreformen väckte så mycket hopp.

Regeringen säger att regionerna ska ta det fulla ansvaret för vård och behandling, medan socialtjänsten ska stå för stödinsatser som boende, sysselsättning och anhörigstöd. Det är klokt och efterlängtat. Problemet? I den lagrådsremiss som nu tagits fram saknas just det som är viktigast: ett tydligt lagstöd som klargör ansvarsfördelningen. Vi vet redan vad det leder till: olika lösningar och fortsatt risk för att människor faller mellan stolarna.

För den enskilda kan det innebära att en pågående öppenvårdsbehandling läggs ned innan regionen hunnit bygga upp ett mottagande. För medarbetarna skapas osäkerhet, oklara roller och risk för att viktig kompetens går förlorad.

Vi hamnar då i ett läge där reformen inte förbättrar människors liv. I stället ska en påse pengar flyttas från kommun till region fast det ännu är oklart vem som egentligen borde göra vad. Dessutom täcker regeringens tillskott bara en bråkdel av de förändringar och ambitionshöjningar som krävs för att de som berörs ska få bättre stöd.

Samsjuklighetsreformen är inte en teknikalitet i ett styrsystem. Det är en av de mest avgörande reformerna för en stor grupp människor som ofta står längst bak i kön, trots att de har de mest komplexa behoven. Ett myndighetsuppdrag till Socialstyrelsen eller förarbeten till lagen kommer inte att i tillräckligt hög grad fylla de behov som finns av ordning och reda i denna viktiga reform.

SKR, Vision, Akademikerförbundet SSR och FSS är därför eniga i sina krav. Det behövs en införandelag, som reglerar hur ansvaret för behandling ska flyttas från kommun till region. Det krävs också en realistisk tidplan där regionerna har tagit över det fulla ansvaret först i april 2028 och inte redan under nästa år.

Vi ser också ett behov av övergångsbestämmelser som skyddar brukaren och säkrar att inga behandlingsinsatser avbryts. För att ingen ska hamna utan stöd är det viktigt att kommunerna vet när de ska avveckla sin verksamhet och att de kan göra det utan att ansvaret är oklart. På samma sätt behöver regionerna veta vad de ska ta över och vilka resurser som följer med.

Regeringen bör därför snarast komplettera lagrådsremissen med en införandelag och tydliga övergångsbestämmelser, samt se över finansieringen. Vi kan inte acceptera att människor med skadligt bruk och beroende i kombination med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning även fortsättningsvis riskerar att hamna i gränslandet mellan två huvudmän. Den tiden är förbi.

Anders Henriksson
Ordförande, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)

Veronica Magnusson
Förbundsordförande, Vision

Heike Erkers
Förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR

Anna Burston
Ordförande, Föreningen Sveriges socialchefer (FSS)

Debattartikeln publicerades i Dagens Samhälle den 31 mars 2026. Länk till annan webbplats.