Kommunerna har ytterst litet handlings­utrymme att hitta lösningar som fungerar för alla parter när det gäller nya återvinnings­lagen. Därför behöver lagen ändras, skriver Patrik Jakobsson.

Den 1 januari 2027 träder nya regler på avfalls­området i kraft, som kan skapa fler problem än vad de löser. Kommunerna ska då ha ett robust system för insamling på plats, medan villaägare, bostadsrätts­föreningar och samfälligheter måste se till att avfall kan lämnas och hämtas av kommunen.

Årsskiftet kan tyckas avlägset, men i praktiken är det ont om tid att ställa om för de som berörs. Det vittnar inte minst den senaste tidens rapportering om.

Det här är inte något kommunalt påhitt, vilket vissa i debatten vill göra gällande. De nya avfalls­reglerna har delvis sitt ursprung på EU-nivå, men det är riksdag och regering som har beslutat om krav på insamling och tid för införande.

Ambitionen att med utökad hemsortering förbättra förutsättningarna för återvinning och en cirkulär ekonomi är lovvärd. Problemen, förutom den korta införande­tiden, handlar i stället om hur reglerna är utformade: stelbenta, detaljstyrande och svåra att praktiskt genomföra. Många kommuner är kritiska mot dessa bristfälliga förutsättningar.

Så som de nya reglerna är utformade har kommunerna tyvärr ytterst litet handlings­utrymme att hitta lösningar som fungerar för alla parter. Kommunerna måste snarast ges större frihet att utforma systemet efter lokala behov. Lagen behöver därför skrivas om.

Det största problemet handlar om det som kallas fastighets­nära insamling, det vill säga att avfallet ska hämtas vid den egna fastigheten – och om det inte går – max 400 meter från fastigheten i fråga. Det kan låta generöst, men i praktiken är det ett stelbent mått som inte tar hänsyn till lokala förutsättningar.

Frågan om hur mark och andra utrymmen ska frigöras för miljöhus, soprum eller kärl ger problem för både fastighets­ägare och kommuner, såväl i stadskärnor som i annan tät bebyggelse. Finns det någon form av yta på den egna fastigheten kan kommunen i princip inte medge avsteg. Går det inte att lösa inom fastigheten, då gäller 400-metersregeln. Ligger det ett berg, en sjö eller en parklek i vägen? Spelar ingen roll – 400-meters­regeln gäller ändå. Visserligen går det att göra undantag, men de är mycket få och begränsade.

Ett annat exempel på stelbenthet är kravet på att allt avfall från småhus måste hämtas från en och samma plats. I många fall finns plats för mat- och restavfall på den egna tomten men inte för fler eller större kärl, vilket det nya systemet kräver. Detta tvingar fram flytt av dagens fungerande lösningar till nya platser där samtliga kärl ska samlas – förstås fortfarande inom 400 meter. Denna begränsning gäller inte för flerbostadshus. Varför småhus behandlas annorlunda är höljt i dunkel.

Överlag tas för lite hänsyn till hur olika Sveriges 290 kommuner är. Vissa består av urbana tätorter med smala gator och gamla hus, andra av glesbebyggda vidder. Vägar kan vara för smala eller ha för låg bärighet för de fordon som behövs. Ibland finns även stora skillnader inom kommun­gränsen. Möjligheterna att leva upp till de nya lagkraven skiljer sig åt, men de gäller likväl alla. Så kan man inte utforma lagstiftning om man vill att den ska fungera i praktiken. Det är att blunda för verkligheten.

SKR vill därför att 400-meters­gränsen helt tas bort – och att lagen skrivs om så att den tar hänsyn till kommunernas och lokal­samhällets olika förutsättningar. Nyligen kunde man läsa att Stockholm Vatten och Avfall, SVOA, bedömer tillämpningen som problematisk för vissa fastigheter och försöker hitta en väg framåt. Det är förstås välkommet för stockholmarna, men understryker behovet av att skriva om lagen helt.

Avfallshantering är en viktig fråga där Sverige på många sätt är ett föregångs­land. Såväl kommuner, privatpersoner som fastighets­ägare är bra på att ta hand om skräpet.

Vi får inte låta klåfingrig detaljreglering och krångel omkull­kasta det, oavsett om den härstammar i Bryssel eller Rosenbad.

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 10 mars.