• Debatt

IVO bör inte ta över prövning av familjehem

Risken är stor att utsatta barn hamnar i kläm om prövningen av familjehem ska föras över till IVO. Det kommer att begränsa kommunernas möjligheter att ta ett samlat ansvar, skriver SKR med flera.

Anders Henriksson, ordförande SKR

Anders Henriksson, ordförande SKR

Längre väntetider, färre familjehem och svårare för kommuner att snabbt ge barn rätt stöd. Det är konsekvenserna vi riskerar om Inspektionen för vård och omsorg (IVO) får tillståndsprövningen för familjehem, vilket regeringen nu har aviserat i vårbudgeten.

Det här är en helt ny inriktning jämfört med tidigare förslag (SOU 2023:66), där tillståndskravet skulle beslutas av kommunernas socialnämnder. Det går också tvärt emot dagens ordning, där kommunerna har helhetsansvaret för barn och unga i samhällsvård.

I dag sköter kommunerna hela kedjan: de utreder och rekryterar familjehem, matchar barn och familj, bygger relationer och följer upp placeringarna över tid. En ordning där IVO ansvarar för tillståndsgivningen riskerar att försvaga det nära och avgörande arbete, som sker i dag. Besluten riskerar att bli mer administrativa och längre från barnets faktiska behov.

Ett statligt övertagande innebär dessutom en allvarlig ansvarsklyfta. Kommunerna ska fortsatt ha ansvar för att barn får vård – men utan att ansvara för att det finns familjehem att tillgå. Det är orimligt. Förslaget begränsar kommunernas möjligheter att ta ett samlat ansvar och att agera när det råder brist på familjehem.

Och brist finns redan i dag. Att IVO skulle lösa den utmaningen är högst osannolikt. Myndigheten har just nu långa handläggningstider både för HVB-hem och för tillstånd inom reformen om skyddat boende. Då ska man komma ihåg att det finns omkring 10 000 familjehem i landet, jämfört med cirka 190 skyddade boenden sedan den reformen infördes. Regeringens förslag riskerar därför att leda till att barn står utan placeringsalternativ, vilket skulle innebära svåra dilemman för socialsekreterarna. I värsta fall kan barn tvingas stanna kvar i mycket destruktiva hemmiljöer – eller placeras på institution i brist på familjehem.

Familjehemsvård bygger på tillit, långsiktighet och lokal närvaro. När tillståndsprövningen flyttas bort från kommunen förskjuts en central del av ansvaret från den aktör som har bäst kännedom om barnet, familjen och den lokala kontexten. Det innebär en risk för att kvaliteten i vården försämras, snarare än stärks.

Det finns också en tydlig risk att färre familjer vill eller orkar bli familjehem om uppdraget upplevs som mer byråkratiskt och distanserat. Familjehem är inga verksamheter, utan uppdraget bygger på ett stort engagemang och vilja att göra skillnad för barn. Det är ett åtagande som inte är tillräckligt värderat genom den ekonomiska ersättning som utgår.

Barn ska alltid kunna känna sig trygga i att de familjehem de placeras i håller hög kvalitet, oavsett var i landet de bor. Men vägen dit måste bygga på en fungerande ansvarskedja. Staten kan och bör stärka likvärdigheten och rättssäkerheten genom tydliga regler, tillsyn och stöd – utan att ha ansvar för själva tillståndsprövningen.

Vi menar att lösningen ligger i linje med tidigare utredning som både var väl underbyggd och som möttes positivt av professionen:

  • Låt kommunernas socialnämnder ansvara för tillståndsgivningen.
  • Inför nationellt enhetliga kriterier för utredning och prövning av familjehem.
  • Inrätta ett familjehemsregister hos IVO för att säkerställa att olämpliga familjehem utesluts.

Den förändring regeringen nu föreslår är långtgående och riskfylld. Konsekvenserna för barn, kommuner och tillgången på familjehem har inte utretts tillräckligt.

I grunden är frågan enkel: leder förändringarna till snabbare, tryggare och mer träffsäkra beslut för barnet? Om svaret i stället är längre handläggningstider, sämre tillgång och otydligare ansvar – då måste regeringen tänka om.

Barnets bästa stärks när beslut fattas nära barnet, av den aktör som också har ansvar för att vården faktiskt fungerar i praktiken.

Publicerades ursprunglingen 23 april 2026 i Svenska Dagbladet

Publiceringsinformation