Vem vill bli rektor när utbildningsministern sätter schemat? Den frågan ställer företrädare för SKR och skolledare och kritiserar förslaget om regleringen av lärares arbetstider.

I Skollagens portalparagraf 4 § kan man läsa: ”Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.”

Den som de facto ska se till att skolan ger elever deras fundamentala rätt till utbildning är rektor. Men ett redan svårt uppdrag kommer snart att bli ännu svårare än det redan är.

I början av 2026 kommer regeringen lägga ett lagförslag om reglering av lärares arbetstider på riksdagens bord. Regeringen vill sätta statliga regler för hur många timmar lärare ska undervisa och hur mycket tid de ska ha till planering.

Vi instämmer i behovet av att säkerställa en god arbetsmiljö för lärarna. De har ett viktigt uppdrag som måste värnas, deras professionella frihet måste försvaras och deras skiftande förutsättningar måste synliggöras.

Regeringens förslag kan låta bra på ytan men gräver vi lite djupare är det problematiskt på tre avgörande punkter:

1. Förslaget försvårar för rektorer att ge elever den undervisningstid de har rätt till. Förslaget är för stelbent för att fungera väl i verkligheten. För rektorer innebär det en inskränkning av möjligheten att leda och fördela arbetet. Rektorn måste kunna säkerställa att lärare kan samarbeta och lägga tid på det sätt som ger eleverna mest istället för att enbart fördela arbetsuppgifter individuellt utifrån oflexibla formler och beräkningar. Risken är att rektorn går miste om möjligheten att leda och fördela arbetet utifrån verksamhetens behov.

En lärare som undervisar i en klass med tio elever och en lärare med undervisning i en klass med 25 elever kommer ha samma antal timmar för planeringstid att utgå ifrån, trots i övrigt helt olika förutsättningar att lära elever det som de ska kunna. Att reglera lika för alla innebär inte mer likvärdiga förutsättningar eller uppdrag. Lika leder i det här fallet istället till ojämlikt.

Regeringens förslag drabbar ytterst eleverna. För många små skolor och mindre kommuner långt från lärosäten där lärare utbildas, kommer det bli än svårare att rekrytera behöriga lärare, som behövs för att ersätta den undervisningstid som nu försvinner. Som en konsekvens av förslaget riskerar elever att undervisas av obehöriga lärare i högre grad än idag. Regeringen har sannolikt inte insett hur hårt det här förslaget kommer slå, både mot lärare och elever.

2. Finansieringen av förslaget är långt ifrån tillräcklig. Våra beräkningar visar att utredningens förslag är kraftigt underfinansierat. Framför allt är bärande delar i förslaget inte finansierade alls. Förslagen om planeringstid för förskollärare och för lärare i fritidshem är helt ofinansierat och tar inte utgångspunkt i barn och elevers behov.

Att koppla lärares tid för planering och uppföljning direkt till mängden undervisning kommer också betyda att någon annan behöver göra dessa arbetsuppgifter, men det finns det ingen finansiering för. Kommunerna har två sätt att täcka de kostnader som regeringen borde tagit: höjd kommunalskatt eller besparingar i skolan. Det självklara borde såklart vara att regeringen enligt finansieringsprincipen bekostar det förslag som de själva lägger fram.

3. Arbetstider regleras av arbetsmarknadens parter.Det är förvånande att regeringen lägger fram ett förslag om arbetstider för en enskild yrkesgrupp. Det går emot spelreglerna på svensk arbetsmarknad. Det är parterna på arbetsmarknaden som genom kollektivavtal reglerar lön och villkorsfrågor i kollektivavtal, inte regeringen genom lagstiftning.

De delar i förslaget som gäller planeringstid regleras redan idag i kollektivavtal. Här läggs lag ovanpå kollektivavtal och samma sak regleras på två ställen. En omöjlig dubbelreglering.

Sammanfattningsvis är regeringens förslag en kraftigt underfinansierad reform som äventyrar elevers rätt till utbildning, särskilt i små skolor med få lärare, och rektors roll att leda och fördela arbetet kringskärs kraftigt. Lagen innebär dubbelregleringar av lärares arbetstid, vilket innebär att kollektivavtalet måste omförhandlas. Dessutom är tidplanen med ett ikraftträdande hösten 2027 orimlig och inte praktiskt genomförbar.

Regeringens förslag riskerar att bli ännu en skolreform som hetsas fram utan koll på lärares, elevers och rektorers vardag och arbetsmiljö. Skolan behöver bli och vara en professionell arbetsplats där högt utbildade lärare och rektorer får utöva sitt yrke utan att detaljstyras, precis som övriga tjänstemän inom offentlig sektor. Regeringens förslag är felräknat och feltänkt och trycker istället skolan och läraryrket i motsatt riktning.

Anders Henriksson, ordförande Sveriges Kommuner och Regioner

Leif Sandberg, vice ordförande Sveriges Kommuner och Regioner

Carina Wutzler, vice ordförande Sveriges Kommuner och Regioner

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, förbundsordförande Sveriges Skolledare

Åsa Lundkvist, ordförande Föreningen Sveriges Skolchefer

Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet 18 januari 2026. Länk till annan webbplats.