Hur kan kunskapsstöden bidra till mindre lågvärdevård?

Lågvärdevård och ”kloka kliniska val” är två begrepp som diskuteras flitigt i vården idag. I debattartiklar har det stötts och blötts huruvida vårdprogram, riktlinjer och andra kunskapsstöd bidrar till onödig vård eller inte. På vårens möte med ordförande och processledare i de nationella programområdena och de nationella samverkansgrupperna diskuterades frågan hur vård som inte skapar värde för patienterna kan minskas och hur kunskapsstyrningen kan bidra till det.

Kloka kliniska val är en modell för att arbeta med lågvärdevård och bottnar i den internationella kampanjen "Choosing Wisely" som startade för ett antal år sedan i syfte att skapa en ökad dialog för att minska onödiga undersökningar och behandlingar. I Sverige drivs kampanjen av Svenska Läkaresällskapet. Socialstyrelsen har i sina nationella riktlinjer rekommendationer med prioriteten ”icke-göra”. Det är undersökningar och behandlingar som inte bör erbjudas då de inte har önskad effekt eller till och med är skadliga. Men hur är det med kunskapsstöden inom kunskapsstyrningen, kan de bidra till att minska lågvärdevård?

Kunskapsstyrningen kan minska lågvärdevård

I slutet av maj hölls ett möte med ordförande och processledare i de nationella programområdena (NPO) och de nationella samverkansgrupperna (NSG) inom Nationellt system för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård. Ett tema för dagen var kunskapsstyrningens roll i att minska vård som inte skapar värde för patienterna och hur NPO och NSG kan komplettera arbetet med Kloka kliniska val och Socialstyrelsens icke-göra.

– Vi har nu påbörjat ett arbete med att se över hur våra kunskapsstöd kan användas för att stödja utfasning av vård som inte skapar värde för patienten. Vi ser fram emot att fortsätta utveckla samverkan med både Socialstyrelsen, Svenska Läkaresällskapet och andra professionsföreningar i frågan, säger Karl Landergren, medicinsk rådgivare vid stödfunktionen på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) samt ledamot i styrgruppens beredningsgrupp för Nationellt system för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård.

Flera programområden pekade på vikten av ta med ”icke-göra” i kunskapsstöden för att öka tydligheten. Ett konkret exempel är personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp för knäledsartros. Där framgår det att röntgen inte behöver göras innan en diagnos har ställts, eftersom tidig artros inte alltid syns på röntgen och kan fördröja diagnos och behandling. Även NPO kirurgi och plastikkirurgi nämner att en nationell arbetsgrupp ska ta fram ett nationellt kunskapsstöd för akut bukkirurgi för sköra äldre. Det ska inkludera riktlinjer kring vilka patienter som inte bör genomgå akut bukkirurgi.

Kärnan finns i personcentreringen

Kunskapsstöden är i första hand avsedda för åtgärder på gruppnivå, men de kliniska valen görs främst på individnivå. Flera av programområdena poängterar också att kärnan finns i personcentreringen. Det är den enskilde patientens situation som styr de kliniska valen. Även inom Regionala cancercentrum (RCC) har frågan diskuterats flitigt.

– Lågvärdevård och vikten av personcentrering var ett av utvecklingsområdena som lyftes i vår rapport kring utvärderingen av vårdprogrammen, och som också kommer att lyftas i genomlysningarna av radiologin och patologin, säger Helena Brändström, biträdande nationell cancersamordnare på RCC.

Ett exempel kan ses i den uppdaterade versionen av standardiserat vårdförlopp (SVF) för cancer i urinblåsan där man inför remiss skriver ”Innan SVF-remiss skickas, beakta att patienten önskar, har nytta av och klarar av utredningen. Beslutet ska fattas i samråd med patienten och eventuellt närstående om patienten önskar det.”