När infrastrukturen för vatten och avlopp byggdes ut i stor skala hade staten en aktiv roll. Redan 1944 infördes ett statligt investeringsbidrag som täckte 30 procent av investeringsutgifterna kopplat till utbyggnad av den lokala VA-anläggningen. Under 1950-talet tillkom ett stöd på upp till 75 procent av investeringsutgiften i enskilda projekt, hur stort stödet blev var bland annat beroende av investeringens storlek och kommunens skattekraft. Mellan 1968 och 1981 fanns omfattande statliga investeringsbidrag, särskilt riktade mot investeringar i avloppsrening. Under denna period var investeringarna i avloppsutbyggnaden jämnt fördelade mellan statliga och kommunala insatser, vilket möjliggjorde en snabb utbyggnad. På endast fem år byggdes cirka 500 reningsverk, vilka betjänade omkring 50 procent av tätortsbefolkningen i Sverige .

Delvis som ett resultat av det statliga investeringsstöden så har de kommunala VA-verksamheterna historiskt har haft låga kapitalkostnader för sina anläggningstillgångar och har därmed varken behövt, eller kunnat, ta ut högre avgifter för sina anläggningstillgångar. VA-avgifterna ska endast täcka kostnaderna för verksamheten och det finns begränsningar i lagstiftningen när det gäller att avsätta medel för framtida investeringar. I dagens regelverk finns inga möjligheter att fondera till framtida underhåll.

Det faktum att investeringar i infrastrukturen för vatten och avlopp historiskt har varit delvis skattefinansierade, innebär att tidigare abonnenter har varit subventionerade och inte betalat vad vattentjänsterna faktiskt har kostat. När nu dessa anläggningstillgångar ska förnyas så behöver dagens abonnenter bekosta investeringarna med en stor andel lånefinansiering och full kostnadstäckning via taxan, i dagens prisnivåer. Till detta tillkommer även ett stort behov av nyinvesteringar för att möta krav på rening och säkerhet som följer av nya och omfattande EU-direktiv samt behovet av att anpassa VA-anläggningarna till ett förändrat klimat och i snabb takt bygga upp reservkapacitet och motståndskraft för att stärka Sveriges civila försvar. Allt detta driver på investeringsbehoven ytterligare och även dessa investeringar ska i nuläget helt och hållet bäras av de lokala VA-kollektiven.

SKR:s bedömning är att taxeökningen främst är ett resultat av att vi över tid gått från en delvis skattefinansierad infrastruktur på 60- och 70-talen, där staten stod för en stor del av kostnaden, till dagens modell där investeringar finansieras fullt ut med avgifter som ska bäras av abonnenterna. På grund av anläggningarnas långa livslängd, samt att en stor andel av dessa byggdes under en relativt kort tidsperiod, så är det först nu vi ser effekterna av detta skifte. Så i takt med att investeringar färdigställs får VA-kollektiven betala för kapitalkostnader som de tidigare inte har haft.