R52 Smärta och värk som ej klassificeras annorstädes, råd och åtgärder

Råd och åtgärder vid arbetslivsinriktad rehabilitering.

Råden inleds med ”tänk på att” och är avsedda att påminna läkaren om faktorer som är viktiga samt utgör ett stöd i samtalet med patienten.

Åtgärderna kan med fördel skrivas in i intyget som medskick till andra aktörer, till exempel rehabiliteringskoordinator eller arbetsgivare, så att åtgärderna kan komma igång så snart som möjligt.

Utesluta samsjuklighet med andra somatiska och psykiska åkommor

Långvarig smärta kan vara symptom på annan underliggande fysisk sjukdom, till exempel artros eller benskörhet. Det kan också vara tecken på psykisk ohälsa som depression, ångest eller tidigare traumatiska upplevelser som till exempel krig.

Observera att existentiell smärta ofta tolkas som somatisk hos män och som psykisk hos kvinnor. Se även Genushanden.

Källor: [1, 2, 3]

En smärtanalys och förklaring till smärtmekanismer är en viktig del i professionell smärtrehabilitering

Patienter som inte får en tydlig diagnos känner sig ofta maktlösa och utvecklar en skepsis gentemot sjukvården. Bekräftelse av, och förståelse för smärtan liksom en förklaring kan bli en vändpunkt för patienten.

Oförklarad smärta kan ge katastroftänkande och göra så att patienten påverkas mindre av annan behandling, till exempel kognitiv beteendeterapi (KBT).

Källor: [4, 2]

Undvika passiv sjukskrivning och ogenomtänkta förnyade utredningar

Om deltidsarbete är möjligt är det ofta en fördel för patienten att, efter funktionsutredning och funktionshöjande åtgärder, deltidsjukskrivas med gradvis upptrappning till ordinarie tjänstgöringsgrad.

Deltidssjukskrivning gör att medarbetaren bibehåller kontakt med kollegor och chef, behåller sin yrkesidentitet och motverkar känsla av utanförskap.

En tydlig plan för återgång i arbete är viktigt. Ogenomtänkt plötsligt avbrytande av sjukskrivning och påtvingade arbetsuppgifter, som individen inte anser sig ha kapacitet att klara, kan medföra ökade symptom och funktionsnedsättningar och kan försvåra fortsatta åtgärder.

Källor: [1, 5]

Uppmuntra till fysisk aktivitet trots initialt övergående smärtökning

Smärta med förändrat rörelsemönster ökar risken för långvariga besvär. Uppmuntra därför till regelbunden fysisk aktivitet även om den initialt kan ge ökad smärta.

Träningen bör ha låg intensitet i början och öka gradvis. Ansträngningen bör ligga på en nivå som gör att värmen i kroppen ökar något, man får gärna bli lite andfådd och svettig. All träning som känns bra rekommenderas.

Källor: [6]

Behandling som inkluderar viss specifik fysisk aktivitet ger 20–30 procent bättre smärtlindrande effekt

Vid långvariga smärttillstånd ger aktiv, specifik och professionellt ledd träning bättre smärtlindrande effekt än behandling där patienten inte aktiveras fysiskt.

Specifika övningar har bättre effekt än generella.

Källor: [2]

Obehandlad långvarig smärta kan öka risken för fibromyalgi

Det kan vara så att patienten har haft smärta i en avgränsad del av kroppen under flera års tid innan fibromyalgi utvecklas. Även stress, dålig sömn och enformiga rörelser kan öka risken för fibromyalgi.

Källor: [7]

Rehabkoordinering och plan för återgång i arbete, via rehabiliteringskoordinator eller vårdsamordnare

Rehabkoordinator bör kontaktas i ett tidigt skede vid risk för långvarig sjukskrivning.

Rehabkoordinatorn utreder arbets- och livssituation och stöttar patienten utifrån önskemål och förutsättningar, samordnar insatser och samverkar inom vårdenheten och övriga verksamheter i hälso- och sjukvården samt koordinerar vid behov samverkan med arbetsgivaren, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten.

Syftet med samordningen är en tydlig sjukskrivnings-och rehabiliteringsplan för återgång i arbete. Planen inkluderar planerade åtgärder, uppföljning, tidsplan, vem som ansvarar för vad och hur återgång i arbete skall ske.

Utförs med hjälp av: Rehabkoordinator eller vårdsamordnare.

Källor: [8]

Ergonomisk arbetsplatsbedömning, via arbetsgivare och eventuellt företagshälsovård

Ergonomisk arbetsplatsbedömning innebär att arbetsplatsens utformning, arbetsuppgifter, miljö och krav bedöms i relation till arbetsförmågan.

Enformiga rörelser och felaktigt belastade muskler liksom arbetsrelaterad stress kan vara en del av patientens problem.

En arbetsplatsbedömning, med fokus på arbetsteknik, ergonomi och stress, bör därför göras så att återgången i arbete underlättas.

Det är arbetsgivarens ansvar att i samverkan med företagshälsovård koppla in rätt kompetens, exempelvis ergonom eller arbetsterapeut, som gör bedömningen och föreslår lämpliga åtgärder som kan underlätta arbetsåtergång.

Utförs med hjälp av: Arbetsgivare och ev. Företagshälsovård.

Källor: [9, 10]

Arbetsanpassning, via arbetsgivare och eventuellt företagshälsovård

Arbetsgivaren ska utreda vilka arbetsuppgifter som arbetstagaren kan utföra trots sin nedsatta arbetsförmåga samt vad arbetsgivaren kan göra – inom ramen för vad verksamheten tillåter – för att underlätta rehabilitering och återgång i arbete.

Förutom översyn av den fysiska arbetsmiljön genom ergonomisk arbetsplatsbedömning kan förändringar också behöva göras i arbetsorganisationen.

Det kan handla om allt från förändringar i arbetsorganisationen, arbetsfördelning, arbetsuppgifter, arbetstider till psykologiska och sociala krav. Exempel på arbetsanpassning är hjälp att prioritera, extra handledning och möjlighet att ta pauser.

Om det inte går att anpassa arbetsuppgifterna på ett tillfredsställande sätt och arbetstagaren trots anpassningar inte klarar att utföra sitt arbete bör byte av arbete eller arbetsplats övervägas. Hanteras i överenstämmelse med arbetsrättslig reglering.

Utförs med hjälp av: Arbetsgivare och ev. företagshälsovård.

Källor: [11, 12]

FaR, Fysisk aktivitet på recept, via FaR-förskrivare, (all legitimerad HoS-personal)

FaR kan ordineras till patienter i både öppen- och slutenvård, som bedöms klara av att utföra aktiviteten utanför sjukvårdens regi.

Patienten får genom FaR, hjälp av en handledare att prova sig fram till vilka fysiska aktiviteter som passar (konditions- eller styrketräning) och sedan ett individuellt träningsprogram. Intensiteten ska i början vara lätt och behaglig och öka gradvis. Även enkla övningar som utförs 7–10 minuter dagligen kan minska smärta. Målet är att successivt öka dosen av fysisk aktivitet.

Utförs med hjälp av: FaR- förskrivare, FaR-ledare.

Källor: [11, 12]

Beteendemedicinsk behandling, via fysioterapeut

Beteendemedicinsk behandling innebär att beteendepåverkande strategier kombineras med fysisk aktivitet/ träning. Behandlingenleder till bättre aktivitetsförmåga än annan behandling som inte innehåller beteendepåverkande insatser.

Behandlingen bygger på att patientens tankar, beteenden och omgivning har betydelse för rehabiliteringen.

Terapeuten, vanligen fysioterapeut och patienten tar gemensamt ansvar för genomförandet.

Utförs med hjälp av: Fysioterapeut.

Källor: [2, 14]

Akupunktur, via naprapat, kiropraktor eller fysioterapeut

Akupunktur används ofta i smärtlindrande syfte i kombination med andra behandlingar. Genom minskad muskelspänning och smärta ökar möjligheten för patienten att tillgodogöra sig andra behandlingar och att öka sin aktivitetsnivå i vardagen.

Utförs med hjälp av: Naprapat, Kiropraktor eller fysioterapeut.

Källor: [2, 13]

Multimodal rehabilitering, via smärtmottagning eller rehabiliteringsmedicinsk klinik

Vid långvarig smärta där tidigare åtgärder inte givit önskad förbättring, kan multimodal rehabilitering vara motiverad.

Multimodal rehabilitering är en rehabiliteringsmetod som har utvecklats för att behandla patienter med förhållandevis stora komplexa rehabiliteringsbehov.

Metoden innebär att vårdpersonal från flera yrkesgrupper samarbetar med patienten i team och med ett kompletterande angreppssätt tar fram en rehabiliteringsplan. Denna kan innebära såväl fysisk aktivitet som anpassningar i arbetsmiljön liksom avspänning och annan smärthantering.

Patienter med mycket svår smärta bör bedömas och behandlas i specialiserad multiprofessionell smärtvård. Rekommendationen gäller för långvarig smärta som i det aktuella läget inte är direkt kopplad till väldefinierad diagnos.

Utförs med hjälp av: Smärtmottagning eller rehabiliteringsmedicinsk klinik.

Källor: [14, 5]

Arbetsträning, via Försäkringskassan och arbetsgivare

Arbetsträning ska bara användas när den bedöms leda till att patienten blir arbetsför och kan återgå i arbete. Normalt pågår en arbetsträning i tre månader, och patienten förväntas efter detta kunna återgå i heltidsarbete.

Arbetsträning innebär att patienten kommer till en arbetsplats utan krav på prestation. Patienten tränar på vissa arbetsuppgifter för att få tillbaka sin arbetsförmåga. Arbetsträning ska inte ersätta den tid det normalt tar att lära sig ett nytt arbete.

Om du tror att arbetsträning kan hjälpa en patient att komma tillbaka till arbetet, kontaktar du Försäkringskassan.

Om Försäkringskassan bedömer att det är lämpligt med arbetsträning tas en plan fram tillsammans med läkare, patienten och hens arbetsgivare eller Arbetsförmedlingen.

Utförs med hjälp av: Försäkringskassan och arbetsgivare eller Arbetsförmedlingen.

Källor: [15]